Kurs i vardagssvenska
Ban Fatwhy trivs mycket bra ute i vimlet på Södertäljes gator. Eftersom hennes familj fortfarande finns kvar i Irak vill hon inte framträda med sitt ansikte på webben.
Ban Fatwhy har nyligen avslutat en kurs i vardagssvenska. Nu talar hon med stillsam säkerhet om det hon har lärt sig.
Det är Matchning Södertörn som arrangerar komplementkurser till SFI-utbildningen.
Syftet är att ge kvinnor som Ban en chans att utveckla sitt språk, men också att skapa en större rörlighet hos kursdeltagarna. Den grupp man sammanförde för kursen bestod av kvinnor från hela Södertörnsområdet, men de flesta bor i Södertälje och kommer ursprungligen från Irak precis som Ban Fatwhy.
Bara att resa in till Stockholm varje dag innebar en rörelse mot en bredare arbetsmarknad. Ban berättar om den tvekan som fanns i gruppen.
- Många tyckte att det verkade ta så lång tid att åka in till stan. Vi har barn hemma. Inte alla hade en plats på förskolan. Så det var jobbigt i början. Men alla ville lära sig bättre svenska och vi i gruppen kunde hjälpa varandra så det var bra.
Den kompletterande kursen pågick en och en halv månad, varje dag mellan kl 11-15 inne i Stockholm.
- På SFI handlar det mycket om grammatik. Man ska lära sig skriva svenska. På den här kursen handlade det mest om uttal. Man fick lära sig hur man betonar. vi fick lära oss hur man pratar med människor och hur det ska låta bra.
Det var precis vad Matchning Södertörn ville ha, en kurs som utformades för en kvinnogrupp som kunde stötta varandra i mötet med det svenska samhället och dess vardagssituationer. En annan ambition var att få igång kvinnorna att börja prata och känna att de kan kommunicera muntligt på svenska. När deltagarna känner sig osäkra i tal blir det mycket svårare att matcha dom mot ett arbete.
Ett moment i kursen som Ban verkligen uppskattade var hur de skickades ut på stan med en karta i handen.
- En dag var vi till exempel på Centralstationen. Vi skulle åka till Haga parken där prinsessan Victoria bor. Det var ju en lång väg och vi måste fråga efter vägen. Vi gick och åkte buss. När vi kom fram försökte vi kika över det höga staketet, men man såg inte så mycket av huset. Men det var vackert.
Många tyckte om diskussionerna i klassrummet, som kunde handla om olika ämnen istället för att fokusera enbart på uttalet.
- Vi hade en äldre lärare, en man, om med honom talade vi om politik, om vad som händer i samhället, om nyheterna. Vi talade om Sverige och hur livet är annorlunda här jämfört med hemma. Vi talade om mat och traditioner.
Just matlagning är något som Ban kan tänka sig att arbeta med och hon är intresserad av en kurs för att bli köksbiträde.
- När man kommer till Sverige är det barnen man tänker på först. De ska börja skolan och de ska lära sig språket. Mina barn vill studera vidare efter skolan och börja på universitetet en dag. Min son drömmer om att bli arkitekt. Men först måste de lära sig svenska och det tar tid. Först barnen, sen börjar man tänka på sig själv. Vad vill jag göra?
Ban har gjort praktik på en förskola och det är på en sådan hon allra helst vill arbeta.
- Jag lärde mig så mycket av barnen. De tyckte att det var roligt att rätta mig när jag sa fel och jag var inte rädd att prata. Det är mycket viktigt och därför var den här kursen så bra, vi lärde oss att våga tala, också med människor vi inte kände. Vi märkte att vi kunde gå ut på stan och klara oss fint.
Skrivet av Erika Svärd, Salems kommun